Pendling, något att acceptera eller hantera på annat sätt?

Roland Persson, Senior Projekt Manager 2018-11-09

Mina far- och morföräldrar hade bondgård. Farmor och farfars gård har jag egentligen bara besökt en gång sen de flyttade ifrån den när jag var 2 år gammal. Men mormor och morfars gård har jag tillbringat desto mer tid på.

Utan att ha stegat upp avståndet skulle jag säga att mormor och morfar hade 15 till 20 meter från ytterdörren på huset till dörren på ladugården (eller ”stalla-dören” som det kallas på skånska – men det är ett annat ämne). Till hönshuset var det ännu kortare. På vägen googlade de dagens väder genom att lyfta blicken och göra en jämförelse med alla tidigare dagar med liknande himmel och temperatur.

När jag var liten startade arbetsdagen mer eller mindre bums och någon tid för omställning eller förberedelse fanns det inget behov av. Då var det ingen buss som var försenad, ingen stor BMW som bytte fil just framför dem i kön och ingen lövhalka på spåren.

Men sådant har vi idag. Oavsett om det är mars eller september kan du få stå ute på slätten och vänta på bussen när det blåser så att ryggsäcken gungar. Med lite tur är det lövhalka redan i slutet av september och numera finns BMW i alla storlekar som tränger sig in i bilkön, precis framför dig. Jag har även hört att det finns andra bilmärken vars ägare har liknande egenskaper. Och pendlar gör vi, mer och mer. Gränserna för vad som är acceptabelt tänjs till det yttersta och utökas efterhand. Det finns undersökningar som visar att snittiden för pendling har ökat med 20 procent de senaste två decennierna.

Nu är det kanske någon som tänker att om människor väljer att pendla längre och längre tid så är det upp till dem. Det ska inte arbetsgivare eller kolleger påverkas av.

Visst, så är det kanske. Men faktum är att det påverkar oss även om vi inte vill det och det är inte bara tiden som spelar roll, utan framför allt färdsättet. En forskare i Lund, Bodil Jönsson, gav för ett 15-tal år sedan ut en bok som heter ”Tio tankar om tid” som någon berättade om på en föreläsning. Det finns undersökningar som visar att de som själva kan påverka sin pendlingstid är mindre stressade än de som är beroende av förseningar och trafikstockning. De som går 30 minuter för att komma till jobbet påverkas mindre än den som åker buss 30 minuter till jobbet. Kort sagt, de som pendlar längre sträckor och som därför utsätts mer för förseningsrisk är också mer utsatta för stress. Allra värst är det för de som sitter i bilkö. Att i sin ensamhet känna frustration, utan att kunna dela bördan med någon, är en dålig kombination.

En person som upplever stress agerar oftare irrationellt, har lättare att utveckla depression, mår allmänt betydligt sämre och har svårare att tänka i nya banor. Så kom inte och säg att du som kollega eller er arbetsgivare inte påverkas av att din arbetskamrat ständigt upplever stress när de pendlar.

Jag har flera kollegor som pendlar (för mig) långa sträckor och är beroende av både buss och tåg. Jag är lika glad varje gång de är på kontoret. Jag gillar när alla är samlade, vi kan arbeta tillsammans och jag tycker att de bidrar massor till den goda stämningen på jobbet. Samtidigt vill jag ju att de ska fortsätta vara mina kollegor lång tid framöver, till och med efter att de så kallade ”talmansrundorna” är slut. Jag vill inte att de ska känna stress på grund av något de inte själva kan styra över och därför söka sig någon annanstans.

Jag tror att det finns några enkla saker vi kan göra för att underlätta – för alla:

  • Innan sommaren skrev jag om engagemang och att tillit är en viktig tårtbit för att engagemang ska bli verkligt. Tillit är viktigt även här. Att själv till viss mån kunna styra sin arbetstid och inte få bannor för sen ankomst kapar topparna på alla stress-grafer. Och möjligheterna att påverka sin arbetssituation påverkar även resten av punkterna.
  • Ett stillastående tåg kan vara det värsta som finns. Det kan också vara en ganska normal arbetsplats för vissa. Om jag har arbetsuppgifter som jag kan lösa från datorn kan jag lika gärna sitta mellan Kalmar och Emmaboda som på kontoret. Och om ledningen har förståelse för det så kommer förseningen inte att behöva påverka varken min arbetsgivare, mig eller min fritid.
  • En person som sitter i bilkö och tröstlöst blåser fram i 12 km/h känner med stor sannolikhet frustration i någon grad. Men att veta att det på onsdag väntar en arbetsdag hemifrån där jag kan börja redan 07.45 kommer att dämpa tankarna på att köra om alla i vägrenen. Frustrationen mattas av, blodtrycket sänks och hjärnan kan användas till positivare saker.
  • En buss som fastnat i en snöhög kan betyda en förskjuten arbetsdag. Men om tiden kan användas till att renskriva anteckningarna från gårdagens årsmöte i hembyggdföreningen, som egentligen skulle gjorts ikväll, så blir påverkan inte så stor som befarat.

För de av oss som genomför mycket av sina arbetsuppgifter via en dator finns det stora vinster i att arbetsgivaren låter medarbetare arbeta hemifrån vid tillfälle. Det är ingen skillnad om jag skickar en fråga via intern-chatten när jag sitter mitt emot kollegan eller om jag sitter i köket hemma. Tekniken för att det ska fungera finns, bara organisationen ger de förutsättningar som finns.

Men vi pendlar inte bara till och från jobbet, vi pendlar även mellan arbetsuppgifter. Frivilligt eller ofrivilligt. Och det hänger ihop med boken ”Tio tankar om tid”. Men det får vi prata mer om nästa gång – för de allra flesta är nog överens om att den ultimata pendlingen till jobbet är den som är kort. På vägen mellan ytterdörren, där du just vinkat av kidsen, och arbetsplatsen i köket googlar du dagens väder genom att lyfta telefonen och konstaterar att du inte minns vad det var för väder igår. Men du hinner oavsett gå en runda under förmiddagen för du har ingen pendlingstid idag.

 

Relaterat

Roland Persson, Senior Projekt Manager

Kommentera

TILL TOPPEN AV SIDAN